Kors va de veftar av segel ida’, e de kappsegling? Nä, det är Simrishamns segelsällskap som anordnar seglarskola för traktens unga. Ett årligt återkommande och uppskattat inslag i den österlenska sommarkalendern.
Det är väldigt varmt trots att klockan inte ens slagit nio. Solen steker på gräsmattan utanför Simrishamns segelsällskaps bodar i hamnen där en grupp på tio barn i tioårsåldern håller på att rigga segel och förbereda sig för ännu en dag på sjön. Två av barnen är sommargäster från Malmö, resten av barnen är bosatta i kommunen. Ett faktum ordförande Andreas Eldh Emilsson tycker är extra roligt.
— Att anordna seglarskola handlar givetvis om att lära eleverna att segla, men även att föra seglartraditionen i bygden vidare, förklarar han. Så, det är kul att så många lokala barn har anmält sig. Då är det lättare att följa upp med aktiviteter även till hösten.
Det är första dagen på andra veckan för årets seglarskola. En skola med gamla anor, men som låg nere ett antal år tills den återupptogs för sex år sedan. Till mångas glädje. I år är det Ludvig Rådegran som är huvudinstruktör. Han hjälper tålmodigt till att få seglen och båtarna redo för seglats och till slut rullas jolle efter jolle med hjälp av en speciell kärra bort till cementrampen som leder ner i hamnens sommarvarma vatten.
Stämningen är hög, det skrattas och tjoas. Ludvig samlar gruppen på kajen och repeterar grunderna i dagens viktiga tema; väjningsregler. Regel nummer noll, ett och två: Kör inte på någon annan båt. För då kan det gå illa.
— Den som har vinden i vänster öra väjer, är alla med på det? frågar Ludvig. Samtliga i gruppen nickar och det är dags att kliva i båtarna.
Vissa seglar ensamma, andra två och två. Det är näst intill stiltje så inte helt lätt att känna hur det ska styras och skotas. Hjälpinstruktör Anton startar följebåten och glider ut en bit i hamnen medan Ludvig blir kvar på kajen där han håller koll och ger tips. Från ett par av jollarna hörs Aquas gamla hit ”Barbiegirl”. Det sjungs, pratas, åks i åttor och väjs. Oftast går det bra, men ibland tvingas Ludvig ge högljudda instruktioner för att undvika kollisioner.
Efter en timmes seglande har det blivit dags för fika. Alla skeppare styr sina båtar tillbaka till kajen där de förtöjs med hjälp av finfina pålstekar som eleverna också fått lära sig på kursen. Medhavda matsäckar dukas upp på bänkarna utanför Seglarpaviljongen. Vaniljbullar, frukt, smörgås, sallad, ost.
Under fikapausen ställer jag frågan om vad som är roligast med att gå i seglarskola.
— Att kapsejsa, ropar alla barn i kör. Minsann, tänker jag. Ingen vattenskräck här inte.
När matsäckarna är tömda blir det lek på land. Det är också kul, tycker barnen. Väl tillbaka i båtarna övas det ytterligare på att väja, kryssa, skota och att komma ihåg att ducka under bommen. Från vissa båtar skvätts det vatten, från andra hörs nya slagdängor. Efter en stund ger Ludvig grönt ljus för att kapsejsa. Jolle efter jolle välter och hamnen fylls av badande barn som övar på att vända kapsejsade båtar på rätt köl igen.
Plötsligt siktas en stor fiskebåt på väg in i hamnen.
Ordförande Andreas, som precis dykt upp efter avslutat arbetspass, tar upp sin telefon och ringer till fiskaren för att informera om de badande seglarskoleeleverna. Anton i följebåten plockar upp de barn som inte lyckas kravla sig tillbaka upp i sina jollar. Det råder stor respekt för varandra i hamnen och säkerhetstänket är hela tiden närvarande.
Efter samtalet med fiskaren förklarar Andreas att jollarna är speciella skolbåtar som klubben kunnat köpa in tack vare sponsorerna. Detsamma gäller de något större RS Quest-jollarna som står uppställda utanför klubbhuset, prydda med sponsorernas loggor, däribland Österlens Kraft. De används på fortsättningskurserna för äldre barn och ungdomar som vi också anordnar, berättar han med påtaglig entusiasm och stolthet.
Med all rätt. Att föra seglartraditionen i Simrishamn vidare och lära barn och ungdomar den ädla konsten att utnyttja vinden för att ta sig fram över haven är sannerligen att visa sin kärlek för bygden.